Tränare

Precis som det finns många spelartyper finns det många tränartyper. Personligen tycker jag att tränarkåren i Sverige lämnar väldigt mycket att önska. Det känns som att det har varit samma uppställning de senaste 10 – 15 åren och att många är stolta över det. I mina ögon så behöver det alltid komma in nya idéer för att sporten ska utvecklas och för att det ska komma in nya idéer behövs det nytt blod.

Tittar vi på landslaget så tycker jag att de har en ganska bra organisation på plats. Pär Mårts är en väldigt duktig hockeytränare, men han tog också ledigt från hockeyn ett par år mitt under karriären för att jobba med ledarskapsfrågor hos ICA. Jag är övertygad om att han fick många nya idéer och koncept som han har kunnat ta med sig in i båset och omklädningsrummet. Som tränare för ett landslag så har du ett jobb. Det är att vinna. Pär vinner.  Även på juniorsidan har Sverige lyckats bra. Roger Rönnberg var en succé och hans efterträdare, Rickard Grönborg, är ett intressant namn. Grönborg har fått sin skolning i Nordamerika. Det här behöver inte vara någon garanti för framgång men det verkar som att Grönborg är en progressiv tränare som är öppen för nya idéer och som gillar att spela en offensiv hockey. Det känns som att det är två viktiga ingredienser för en framgångsrik juniorverksamhet.

På damsidan ser det dock värre ut. Damkronorna har utsett Leif Boork som tränare. Boork tycker fortfarande att det är en bra idé att gå upp klockan fyra på morgonen och beta av två timmar på löparbanan. Han gör dessutom av att ifrågasätta saker som han inte har någon som helst koll. Erik Karlsson, Zlatan och Henke Lundqvist är bara några av de spelare som hamnat i skottgluggen. I mina ögon är Leif Boork så långt ifrån lämplig att leda damlandslaget man kan komma. Damhockeyn ligger långt efter herrhockeyn på många plan. Just därför behöver de ta in personer med nya idéer som kan revolutionera damkronorna. Att köra upp ett lag med vuxna människor mitt i natten med någon typ av militärtaktik är inte bra. Damkronorna måste tänka nytt och Leif boork är bara en gammal jävla gubbe.

Som ni ser förespråkar jag ett ganska modernt ledarskap där individen får växa och ta ansvar. Boorks metoder känns som den precis motsatsen medan vi Mårts landslag ser hur storspelare ofta växer med uppgiften. Om vi tittar på SHL så börjar vi se att föreningarna går mer och mer mot det hållet. Undermåliga tränare som Per-Erik Johnsson, Challe Berglund och Niklas Wikegård sållas ut samtidigt som duktiga ledare som Roger Rönnberg och Sam Hallam får större förtroende. Det är en kul trend som kommer att höja svensk hockey.